0

Jo, det är så att jag har en ätstörning.

Det finns något inom mig som så gärna vill blogga, få ut tankar och känslor som rör sig inom mig. I slutändan så blir det ingeting av det hela ändå, mer än att jag skriver ett inlägg då och då. Inte heller kan jag längre skylla på dålig kamera eller sysslolöst liv, jag har en bra mobilkamera som fungerar utmärkt i hobbyblogg-syfte och mitt liv har varit otroligt händelserikt på sistone, om än lite rörigt och mycket psykiskt ansträngande situationer. 

Inte för att jag tror det finns någon kvar som återkommer hit och ser efter om jag uppdaterat något, men som "ni" vet eller ialla fall kanske anat så lider jag av en ätstörning. En ätstörning som jag blundat för, som egentligen kom redan från min första viktminskningsresa. Jag vill/ville inte inse det, men så är det. 

Så nu i 8 veckor + 6veckors matstöd innan det så har jag gått en behandling på sjukhuset här i Östersund där jag fortfarande bor. En behandling inriktad på att "normalisera" ätandet. Jag har börjat äta bättre, men ångesten kvarstår vilket gör det till en vardaglig kamp. Äta = Ångest, Svälta = Ökat självförtroende. Varje dag måste jag väga vad som är bäst, att äta eller inte. Att kompensera om jag ätit, eller att inte kompensera. Friska "Röster" i huvudet säger till mig att jag vill bli frisk, börja äta normalt och älska mig själv ändå. Medas "Sjuka" röster hela tiden brottas med dem friska och säger att " Äter du så blir du fet och äcklig, och då duger du ingeting till" 

Jag ska försökskriva av mig lite här då och då, lätta på den självförvållade börda jag bär på mina egna axlar, så kanske det blir lättare att handskas med. Nu får det räcka för detta inlägg, nästa inlägg får handla om hur jag kom till insikt, eller hur jag fick hjälp att inse min sjukdom och hur behandlingen började. 

Senaste bilden tagen på mig 2017-19/2. Jag har hunnit fylla 26år. Gått upp i vikt och köpt en "servitrisliknande" tröja från HM. Mitt nya måste ha i garderoben 2017 är tröjor med kragar av olika slag! 

Kommentera här: