0

Gråta ut eller vara en Zombie?

Vissa dagar är extremt jobbiga, inte bara det här konstanta jobbiga, utan det finns dagar då jag verkligen önskar mig själv försvunnen. Det börjar med att det kryper i mig, jag blir rastlös, motoriskt orolig, gråtmild och ja lite förvirrad, jag vankar av och ann i lägenheten. Den krypande känslan känns ungefär som rysningar, fast jobbig rysning, jag kan få gåshud på ryggen/inacken och det pirrar i mina armar. Ungefär som den där kalla kåren man kan få när man är någonstans de sägs att det ska spöka. Det börjar oftast så, om jag låter det fortlöpa så börjar jag vanligtvis gråta hysteriskt, ingeting som någon säger, hjälper just då, jag tar inte in någonting. Jag bara känner att allt är hopplöst, meningslöst, värdelöst. Jag vill ingeting i nuet, jag vill inte vara, jag vill bara försvinna. Jag brukar förklara att "nu vill jag bara krypa in i väggen" när jag träffar min behandlare, och precis så känns det. När den där krypande känslan kommer så brukar jag ta det som en varningssignal att idag blir det en jobbig dag, vilket på gott och ont har gjort att jag redan då tar den lugnande/sömngivande medicinen, alimemazin. Resultatet blir att jag blir fruktansvärt trött under hela dagen, kroppen blir tung och avdomnad och mitt kognitiva nästan obefintligt. Man kan säga att jag blir som en Zombie. Vad är då bäst egentligen? Att låta dem dagarna få vara, gråta ut och vara hysterisk eller dämpa dem med medicin som gör mig oförmögen? Vissa gånger vaknar jag såhär, och ska komma iväg på diverse ansvar, ska jag då ta Zombiemedicin eller riskera att gråta på de aktiviteterna jag har? Zombiemedicinen gör mig slö och jag skulle garanterat göra ett sämre jobb. Det är en så svår balansgång, min behandlare säger att jag ska få gråta ut och inte gömma mig, men samtidigt ska jag vara närvarande 100%, alltså ingen sjukskrivning. Hur många arbetsgivare uppskattar en anställd som gråter öppet, eller behöver gå undan på toaletten för att göra så? Jag får det inte att gå ihop och jag lyckas inte motarbete detta när de krypande känslorna kommer.

Nu kanske ni undrar vad jag tänker på som gör att dessa dagar kommer. Det vet jag inte. När dem kommer och jag brister det är oftast då jag är medveten om dem tankarna som rör sig i huvudet. Dvs, dem jag nämnde ovan; "värdelös, meningslös, hopplös, oduglig" osv. Listan av mitt själförakt kan göras oändlig.


Idag är dock ingen dag som jag beskriver ovan. Utan en ganska typisk "Okej" dag hittils! Tackar innerligt för alla dessa dagarna, och jag hoppas att dem förr eller senare blir de dominanta i min vardag.

Kommentera här: