0

Jag vill så mycket

Jag har börjat känna en känsla som är så främmande för mig i min sjukdom.  En känsla av att vilja. Att jag bryr mig, att jag är motiverad att kämpa vidare och "bli något". Eller, jag är ju något redan, men något mer. Och vissa dagar är det dessutom för min egen skull och ingen annan, inte för att prestera för någon annan utan för mig!  Om dem dagarna ändå varit dem dominerade. 
 
Igår var jag på arbetsintervju, den gick förvånansvärt bra då jag bara en gång tidigare varit på en arbetsintervju. Jag kunde svara på alla frågor och behöll mig lugn. Dessutom verkade hon gilla mig och min "glöd" och "entusiasm". På min första Då var jag nog inte mogen och hade inget att säga om mig själv, jag kände inte mig själv. Det blev katastrof och arbetsgivaren fann mig inte ens intressant nog att tacka nej till. Det här jobbet som jag sökt är en tjänst som sjukhusstädare under sommaren. Jag som älskar att städa ser detta som närheten till drömjobb. Låter det lustigt? Det måste ju finnas sådana människor också. Som brinner för organisation, ordning och reda och att hålla rent och fräsht. I den kategorin hamnar jag! Jag hoppas att om jag får tjänsten, att jag då får möjlighet att växa på arbetsplatsen. Både i mig själv och mina kunskaper inom städ, men också att växa så att det syns för andra! 
 
Jag sa ju det. Jag låter överdrivet positiv för att vara jag. Och jag älskar det. Låt detta få hålla i sig nu. Det känns som om jag klarar vad som helst! 
 
Idag insåg jag att jag verkligen är hurtig! Gick promenad till arbetsträningen/praktiken istället för att ta bussen som det var tänkt få jag lånat busskort. 

Liknande inlägg

Kommentera här: